Ledare (60)

Olika men ändå så lika

Ibland tror man kanske att de frågor man själv funderar över och efter bästa förmåga försöker att arbeta med, inte engagerar så många andra. Ibland stämmer det säkert men ofta är det precis tvärtom att det som känns angeläget också är viktiga frågor för andra grupper. Den 17–18 mars var Svensk Kirurgisk Förening (SKF) värd för vårens möte i Svenskt Kirurgiskt Råd. Rådet består av representanter för styrelserna för de olika opererande sektionerna inom Svenska Läkaresällskapet (SLS). På mötet som avhölls i SLSs lokaler i Stockholm diskuterades olika gemensamma problem och frågor. Tyngdpunkterna denna gång låg inom nivåstrukturering, kvalitetssäkring av fortbildning och simulering. Föga förvånande är detta frågor som engagerar inte bara oss kirurger utan även i högsta grad även våra kollegor inom de övriga opererande specialiteterna. Från SKFs sida höll de nya styrelsemedlemmarna Sara Regnér och Magnus Kjellman med den äran i programmet och från styrelsen i övrigt deltog undertecknad och Peter Elbe en av dagarna vardera.

Ny ordförande

Att ta över ett ordförandeskap efter Agneta Montgomery är både lätt och svårt. Det har varit lätt eftersom Agneta på alla sätt gjort vad hon kunnat
genom att förse mig med alla typer av bakgrundsfakta, USB-minnen med alla former av dokument och varit ”bollplank” i ett ertal frågor. Å andra sidan är det svårt, för att inte säga omöjligt, då kostymen man ärver är stor eftersom Agneta på ett alldeles fantastiskt sätt skött ordförandeskapet i Svensk Kirurgisk Förening under fyra år och överlämnar en organisation i ett mycket gott skick. Det är därför med stor ödmjukhet som jag nu påbörjar detta hedersuppdrag.

Ett tack till alla medlemmar

Varje uppdrag har en början och ett slut och vad man fyller tiden med här emellan är det som är av betydelse. När jag tackade ja till uppdraget som ordförande i föreningen, hade jag en rätt klar bild av vad detta skulle innebära efter ganska många års delförenings- och tidigare styrelsearbete. Jag fick en fin rapport av avgående ordförande Peter Naredi som avslutade konversationen med att säga med en viss känsla av lättnad i tonen .....” och bara så att du vet det, så ska du också skriva 24 ledare i Svensk Kirurgi”. Här sitter jag nu i min fåtölj och snider på min 24:e ”ledare”. Det är med en viss känsla av vemod, det ska erkännas, men också med en viss känsla av lättnad. Då tänker jag mest på den reduktion av antalet timmar i sängen som jag har utsatt min kropp för.

Forskningens år – se möjligheterna

Nytt år och nya möjligheter, visst är det skönt att lämna en del saker bakom sig och känna att man kan börja om, eller gå vidare. Det finns ett naturligt avstamp vid nyår. Man kan placera en del gamla dåliga samveten i ett fack för arkivering och inse att man inte är fullkomlig. Nyårslöften brukar alltid vara orealistiska. Det finns bara ett som jag lyckats hålla i flera decennier, och det är att bädda sängen varje morgon. Kan kanske kännas tvångsmässigt, men jag tänker varje morgon, vad fint det blir och vad trevligt det ser ut när jag ska gå och lägga mig. 

Orbit 5.6.4 – när vården blev farlig

För några veckor sedan hände något i Region Skåne som ingen riktigt kunde förstå. Något som ingen kunde ha förutspått. Något som var så osannolikt att det förmodligen inte har inträffat – ja ni vet – Harris­burg. Plötsligt blockerades hela regionens datasystem i samband med en trolig uppgradering av vår nya ”juvel” Orbit 5.6.4. Allt tystnade och här stod vi alla helt hjälp­ lösa och handlingsförlamade. Pågående operationer avslutades och sen blev det slut för dagen. Vi stod alla handfallna utan en plan för backup. Regionens styrande organ fick det hett om öronen och en rejäl tankeställare. Vart är vi på väg i vården?

Vad ska en kirurg göra på sin arbetstid?

Information om att kirurgiska kliniken för närvarande har 38 000 osignerade journalanteckningar och labo-ratoriesvar, inkluderande en tjugo-i-topplista över de värsta syndabockarna, damp härom veckan ner i allas våra mailkorgar. Detta fick liksom bägaren att rinna över och en våldsam diskussion om vad vi kirurger verkligen ska syssla med på vår arbetstid initierades. Fortlöpande har den administrativa bördan under lång tid växt både för oss kirurger och för våra sköterskor. Det finns liksom inget stopp i denna spiral.